Jag vet att mina sista blogg har varit annorlunda det jag skrivit.

Jag har skrivit från mitt hjärta som vanligt men jag har varit lite djupare och lämnat ut mig lite mer om mina innersta tanka och känslor 

Jag satt och funderade på hur mycket man kan kan lämna ut sig men jag tror inte det finns någon gräns så länge man inte hänger ut en annan människa med namn och så vidare.

Många gånger har vi svårt att prata om vårt innersta vad som finns där. Kanske är det saker som man varit med om som man inte vill säga eller berätta om.

Kanske är det någon som gjort oss illa någon gång i livet eller någon som gör  illa just nu idag.

Jag talar om kvinnor som får stå ut med slag från sina män och jag talar om barn som blir slagna.

Det är ju saker som man inte vill prata om man känner sig  liten och ofta känner man sig skyldig att det är mitt fel att någon slår mig och man skäms.

Både barn och kvinnor blir avskärmade i dessa situationer i vardagen.

Kvinorna blir ensamma och har svårt att vara tillsammans med andra  och man  vill  gömma sig för man orkar inte vara med andra människor och till slut så märker ju omgivningen att något är fel ,men man vill inte tala om det så man isolerar sig istället och till slut så har man tappat den sociala gemenskapen helt och man är totalt ensam.

 Jag har upplevt båda delar i mitt liv men jag har också blivit helad i mitt  inre, sår med svåra erfarenheter och minnen. Visst kommer jag ihåg det som hänt men det gör inte ont längre för Jesus tog bort min smärta.

Utan Guds helande i mitt liv hade jag inte levt idag. 

Jag var inte gammal, kunde varit 11,12 år då hade jag planderat att döda den människan som gjorde mig illa men något stoppade mig.

Jag hade ett rum på vinden vid den tiden där jag kunde vara ifred vissa stunder. Jag böjde mina knän där uppe medan tårarna föll på mina kinder och jag bad" Gud hjälp mig härifrån" Så vid tretton års ålder fick jag flytta till ett fosterhem och det var min lycka och det var då jag kom i kontakt med troende människor vilket var min räddning.

Gud hörde min bön.

Jag levde med dessa minnen, kränkningar och slag till vuxen ålder som skapade mycket ångest i mitt liv och till slut så tappade jag lusten att leva.

Innan jag gav mitt liv till Jesus var jag som en trase. Jag hade ingenstans att göra av med min smärta som jag hade i mitt hjärta och det fanns ingen som tycktes kunna hjälpa mig.

Det som var omöjligt för människor var möjligt för Gud.

Jag gav mitt liv till Jesus och han helade mig från alla dessa minnen som jag kan tänka på idag utan att det gör ont.

Den som inte tror på Guds under så är jag ett levande bevis att Jesus lever idag och kan förvandla liv, från ett helvete till ett nytt liv i gemenskap med honom.

Man läser i många veckotidningar om att bli vän med din kropp och din själ.

Hur blir man vän med sin kropp då någon annan har våltfört sig på och hur blir man vän med sjä'len som är så varig och sjuk att till och med livet håller på och slocknar.

Prata inte smörja för människoliv håller på och gå i spillror. Det finns ingen som  blivit illa behandlad  blivit vän med sin kropp eller själ för det behövs mer kraftiga gärningar för det och det är Guds mirakel och hans helandes kraft som måste gå genom vår kropp och rensa svåra minnen som gör ont.

Bara Jesus kan det.

Visst kanske du kan lära dig leva med det men jag är säker på att du är inte speciellt lycklig, att bära den tunga bördan inom dig sliter på dig det vet jag av egen erfarenhet.

Gud ser dig och vill inget hellre än hjälpa dig men det är du som måste ta första steget och öppna ditt hjärtats innersta rum innifrån med den nyckel som du har. Jesus kan inte öppna utifrån för då vore det ingen gåva från Gud eller nåd utan det är du som måste öppna och välkommna in Jesus i ditt liv.

Amen Jesus älskar oss ovavsett vad vi gjort...Vad har du och förlora på att säga Ja till Jesus.